Homo_Viators_Cyberwor(L)d

Efter att ha samlat mig efter burktittandet och KU:s förhör känns det som ställt bortom all tvivel: betongen har spruckit och blivit - ah (!) – SÅ skört. Nu tänker jag framförallt på de tre aporna, den ene som inte ser det uppenbara, den andre som inte hör det övertydliga och den tredje som håller bladet för munnen och inte säger det som borde ropas ut. Persson, Freivalds, Danielsson – fast inte nödvändigtvis i den ordningen. Vad har våra tre apor gemensamt? Jo, en lögn som de måste hålla vid liv. Men vilka är mer med?

Hade det inte varit så tragiskt då hade det varit skrattretande att bevittna sossarnas reflexmässiga maktfullkomlighet som drivkraft och förljugenhet inför KU:s ledamöter. Men nu hade vi face to face med en unikt förödande katastrof som drabbat fruktansvärt många. Tsunami. På liv och död. En hjärtesak med andra ord. För hela svenska folket.

Nu har aporna suttit och ljugit inför KU och hela folket. Låter man än en gång den byråkratiska tröga kolossen (för)trycka all vårt sunda förnuft då är det åt helvete med vår demokrati! Eller, låt mig uttrycka det enkelt: om vi sitter fast under sossarnas kollosala betonghäck eller inte genomskådar betongrövarnas sammansvärjning kommer vi inte att märka hur det stinker!  

Men det är inte för sent. Tsunamikatastrofen är en hjärtesak som nu fick sitt eget liv trots att man med alla medel gör det till ett skrupulöst partipolitiskt (ut)spel. De ansvariga har knådat vårt tålamod länge och nu jäser det både hos folket och bland övriga sossar. Det skulle förvåna mig om man nu än en gång svalde sossarnas absint.

Det som oftast fäller en som gjort en tabbe är inte tabben i sig utan det man gjort för att undanröja sanningen om sitt handlande. Det är mycket våra apor har att dölja eftersom de har mycket att förlora. Återstår bara att se vilket det blir: rädda sig själv eller rädda partiet? Tyvärr så har de drabbades lidande blivit underordnat partipolitiska undanflykter i allmänhet och den maktpsykologiska defensiven hos sossarna i synnerhet.

Finns det någon i det här landet som lyckades undgå de alarmerande och täta nyhetssändningarna annandagen 2005? Hur (sedvanligt) bakfull man än var så var det bara en sak på allas läppar – tsunami, flodvåg, döda, svenskar, katastrof.  

Den onaturliga och överväldigande passiviteten på annandagen hos de ovannämnda är bara SÅ påtaglig. Den kan man inte förklara (bort)! Allt de sa under förhöret är nonsens! Det finns bara en förklaring till den, nu så omtalade, långa startsträckan – annandags baksmälla. Det finns åtminstone en i ”gänget” som får leveranser direkt från källaren.

Persson som annars är nyfiken och aktiv, lägger sig blixtsnabbt i allt och uttalar sig om allt -  senast häromdagen lekte han energiminister (vem är energiministern förresten?), hälsovårdsminister (på tal om fågelinfluensan), finansminister (på tal om eventuella räntehöjningen) – vad kan få honom att missa en katastrof av sällan skådat slag? Jo, att han är ur funktion rent fysiskt. Vågade Anitra över huvud taget väcka honom när telefoner började ringa titt som tätt? För, är det inte där det ringer när allt vänds upp och ner under en katastrof?

Låt anta att han VAR ledig och därför inte (formellt, d.v.s. tjänstevägen) informerad. Men den här informationen var av ett annat slag. För det skulle vara naivt att (ens försöka) tro att det åtminstone en och annan släkting eller vän inte försökt ringa för att önska en glad fortsättning och nämna katastrofen! C´mon! Persson måste väl också ha ett privatliv. Han berättade ju för KU att han följde nyheter ”med distans”. I så fall var han säkert den ende på jorden som lyckades med bedriften att behålla distansen när breaking news (han kollade Sky news) avlöste varandra. Vidare berättade han också att han visste att UD skötte sitt. Hur i hela världen visste han det om han inte hade kontakt vare sig med utrikesminister eller någon annan?

Danielsson – nu har vi förstått hur det ligger till med hans minne – är bara en utbytbar pjäs i schackpartiet som Persson spelar med sig själv. Såna har man sett förut. Det är bara otur när de råkar avslöjas. Nu har han målat in sig i ett hörn. Han redovisade för katastrofkommissionen innehållet för sina påstådda samtal som (med irriterande dröjsmål) visade sig vara icke existerande. Varför skall man tro att samtalet med Persson ägde rum över huvud taget? Hade det samtalet ägt rum då hade åtminstone en av de två samtalsparter kommit ihåg vad samtalet exakt handlade om och hur orden föll. Hade han verkligen läst larmrapporten som kom 06:28 då är det logiskt oförsvarbart att dessa två herrar snackade biståndet till Sri Lanka. Frågan: har de två över huvud taget pratat med varandra?
Har Danielsson kanske sökt Persson på telefon men fått beskedet att Göran ringer upp honom sen när han vaknar, när han sover ruset av sig? Vi vet ju alla att Göran är en autokratisk buffel. Quieta non moveré! (väck inte björnen som sover). Danielsson vet detta och vad gör han då? Jo, han gör ingenting! Det är bara Göran som (av)gör.

Persson säger inför KU att han har pratat med Danielsson. Danielsson säger att han pratat med Persson. En av de två ljuger! :)

Freivalds – här bör vi inte glömma att hon sitter där hon sitter på nåder – valde att ta timeout efter att ha varit sysselsatt med ett konsulärt ärende på julafton och juldagen. Kan det må hända ha handlat om de stackars barnen som blev kidnappade av sin egen pappa och som på julafton äntligen anlände till Sverige? Har hon väntat på dem på flygplatsen, följt hem med dem och bakat bullar åt dem? Sällan!

Vidare förklarade Laila till KU att det inte hade förändrat någonting även om hon i sin höga person hade infunnit sig på sin arbetsplats på annandagen, ty hon hade ändå varit ensam där! Och hur visste hon det? Hon hade inte heller haft kontakt med någon. Hon var ju ledig och ägnade sig åt sin försummade familj.

Vi lever ju trots allt i ett IT samhälle för Guds skull. Ändå verkar kommunikationen mellan våra statsråd följa djungel-telegrafens-mönster.

Nåväl, hur går det med resten av socialdemokrati? Råkar jag ha rätt när jag tolkar den pinsamt anklagande stämningen som ett tyst erkännande av misstroendeförklaringen bland partikamraterna? Vill ingen ta strid och visa sitt stöd för den helige Göran och hans herravälde? Inte ens sosseblaskor orkar längre med stanken i r****, inte ens de vill längre slicka den tröge kolossen. Det verkar vara svårt att koordinera och (k)analisera den pådyvlade lojaliteten och slick-mentaliteten.

Var är alla dessa underbara medarbetare som jobbat häcken av sig och som både Riddargöran och Draken (läs: Laila) berömde i bästa ordalag? Uppskattningen verkar i alla fall inte vara ömsesidig.