Veckans snackis
”Veckans snackis” är ”en politiskt obunden moralens väktare” hemmagjord på s-högkvarteret. Dirty campaigning ... tycker synd om människan ...
En intertextuell cyberförtalsorgie på kontorstid med antydningar om (på?) skattebetalarnas bekostnad.
Enligt DN är innehållet dock ”mer på Elitnivå” (jo, de har ju nu fått ”elitism” på hjärnan)
Vad som är fel med trovärdigheten i de publicerade breven (rent stilmässigt) är följande:
I det första brevet ger avsändaren sken att vara en vanlig Svensson vars kompis hantverkare ”avslöjat” för honom att han jobbat svart hos familjen Reinfeldt.
I nästa brevet har han helt plötsligt ”bekräftade uppgifter” om hur den utpekade familjen ordnat svart barnomsorg.
I brev nr. 3 nämner han ”ett envist rykte” om Reinfeldts påstådda extrainkomster.
En ovanligt välinformerad medborgare! Fram med fler såna så att vi kan komma till klarhet, pusta ut och lämna bakom oss den inflammerade ovissheten kring katastrofhanteringen annandagen 2005!
En lustig demokrati har vi med makthavarna som vägrar redogöra för det som är ögonstenen i vårt öppna samhälle, offentlighetsprincipen nämligen.
En exlusiv Perssonursäkt?
→ veni - vidi - nyfiken →
En exlusiv Perssonursäkt?
→ veni - vidi - nyfiken →
Elitlistan
Mustafa Can har upptäckt varmt vatten i sin artikel om Elitlistan (DN 22/2), en exklusivt uteslutande mejlinglista bland ett gäng (själv)utvalda pretentiösa up-to-date-kändisslavar.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=523361&previousRenderType=2En artikel med lösryckt affektladdning. Jag har svårt att tänka mig att Mustafa vill bli känd genom att vädra andras stank. Sensationer av det här slaget tillför inte mycket. Med en annan vinkling hade storyn haft mer essens och hamnat på ett mer givande stilstadium. Mustafa har med andra ord gjort intrång i de "utvaldas" inbördes emotionella avfallshantering. Ett intrång är ett intrång. Genom att peka ut gänget har han själv valt ut och tillskrivit dem större betydelse och makt än de i själva verket har. Därmed har Mustafa sagt mer om sig själv än om sina antagonister. Paradoxallt, va?
Tja, man blir varken förvånad eller upprörd över ”avslöjandet” hur djupt ångesten sitter hos en sluten skara pretentiösa Stureplanpjäser som cybervägen får lite utlopp för sina mörka drifter och dunkla motiv. Har vi inte länge (latent?) odlat genuin nyfikenhet för ”kändisar”? Har vi inte genom just den nyfikenhet legitimerat och existensberättigat alla deras utsvävningar? Det finns något så provinsiellt över huvudstädernas sociala hierarkiska mönster.
Det har alltid funnits och det kommer alltid att finnas ett gäng (själv)utvalda med sina ambitiösa och gigantiska försök att pådyvla oss trend- och kulturmarkörer genom att sätta sig i besittning av tidens värderingar och anda med tolkningsföreträde. Ännu ett vållande till etikens död.
Vem är Alexander Bard förresten? En (nu offentligt utpekad) skvallertant som skiljer sig från myriaden andra mer eller mindre likadana bara genom att ha lyckats köra sitt skvallerrace under ”exklusiva” former. Skvaller är en välbeprövad ventil för de flesta människor, kreti och pleti. Det finns inte många som orkar med att bli träffade av sina egna sanningar. Sådana är mest angelägna om att skvallra. De som hycklar till bristningsgränser är ju alltid beredda att ta avstånd och förkasta den mest utbredda umgängesformen – skvaller. Nolltolerans avseende skvallerdrifter är tyvärr omöjlig. Det är dock fortfarande möjligt att lägga det på en mer harmlös nivå. Elitgänget har sänkt ribban.
Skvaller är ju alltid ett sätt att erkänna hur fångad människan är i sina småskurna lösningar. Ett tillvägagångssätt och förstärkning av människans egotrippar. Det spökar alltid en viss maktlystenhet i det hela. Genom att spegla sig i och ha copyright på andras (påstådda) svagheter lindar människan sin egen otillräcklighet. Man mår bättre när det finns de som är sämre, typ.
Varför ska man över huvud taget (re)agera nu när modifierade sanningar, smutskastning, mörkläggningar och undanflykter blivit legio t o m inom statsförvaltningen?
→ veni - vidi - besviken →
Varför ska man över huvud taget (re)agera nu när modifierade sanningar, smutskastning, mörkläggningar och undanflykter blivit legio t o m inom statsförvaltningen?
På sin höjd kan man ännu en gång konstatera hur moraliska ribban sänks i rasande fart. Att det finns (kända) psykologer bland de utvalda på Elitlistan tyder bara på att formell utbildning inte automatiskt innebär bildning. Varken mer eller mindre.
Det hade varit fullständigt omöjligt för ett gäng att njuta av exklusivitetstecknet och vara ”inne” om det inte hade funnits en massa andra som inte bara är utan också känner sig ”ute”! Tänk hur många som sitter och biter i naglarna och skulle ge allt för att få tillträde och ”äran” att gotta sig och mumsa i sig de senaste uppdates inom skvallervärlden.
Tidens stå-upp-tragik …
→ veni - vidi - besviken →
Cyberk(L)ickar del I
Cyberreality ligger i tiden. En bred talande krönika om människans utveckling, både möjlig och omöjlig att kartlägga. Ett vittnesmål som skriver sig av sig självt genom en rad samspelande mänskliga och tekniska faktorer. Ändå så går man bara på indicier och förundras tomhänt. Ett perpetuum mobile av ständiga uppdateringar. En illusion som färdas kors och tvärs i pixlarnas spår. En värld som håller på att bli (om inte än) en nästan existensberättigande tillvaro. Men en bräcklig sådan där alla seger kan förvandlas till lika många fall. Det är så mycket vi loggar in på och klickar oss fram till nuförtiden. Allt fler ansluter sig till skaran av datoriserade beundrande men föga begrundande pilgrimer på väg till cyberrymden. Allt fler hamnar på cyber-allfarsvägar utan att det märks. Avskärmade framför skärmen tror vi oss ha ensamrätt på varenda klick, varenda kick.
Har det blivit en mänsklig rättighet som utvecklats ur effektivitets- och tillgänglighetsidealet i spetsen? En (del av?) verklighet som överträffar alla andra t.o.m. sig själv. Ett talande mått på våra liv i allmänhet och våra stora som små förehavanden i synnerhet. En skugga som har hunnit i kapp oss, blottar vår längtan och utsatthet. En marknad där allt, tro mig, allt är s(v)äljbart. Cyber(s)år efter cyber(s)år …
Med datorer som verktyg hushåller vi med tid och tillfällen, hittar information, laddar hem filmer och musik, köper och säljer, betalar räkningar, slipper köer, kommunicerar eller söker vänner och kärleken. Tekniken hjälper oss att komprimera makro- till mikroperspektiv, att skapa och skapas genom en enkel uppkoppling. Kan också vara farligt, precis som på en mörk gata mitt i natten där vi inte bara kan bli bestulna på våra pengar utan också berövade våra liv! På sätt och vis. Ändå så handlar det (bara) om att logga in eller ut. Efter behag, på eget bevåg.
Väntar bara på att någon ska gifta sig på nätet och inleda äktenskapet med ett virtuellt ”you may kiss the bride!”. Har det redan hänt kanske? Har någon blivit fälld efter att ha begått äktenskapsbrott på internet? Man kan aldrig bli uppdaterad nog.
Cybersex och webbaserad otrohet är ju redan en väletablerad företeelse. Fast, i smyg. Det går inte att vifta bort det senaste inom den köttsliga lustens umgängesformer. Promiskuitet har fått ett nytt ansikte på kärlekens väderkarta! En ny ingång i lustans bultande värld med gynnsamma förutsättningar för utvecklingen av multiple personality syndromet. Legio. Med själ(v)medicinering och utan att diagnosen spökar ur läkarjournaler. Man får liksom lov att bli ”sjuk” varenda dag utan att behöva bli sjukskriven någonsin. Det kallar jag Vorsprung durch Technik!
En latent fara för många jordiskt etablerade parkonstellationer som sliter med tillvaron och amorterar sina gemensamma liv med allt vad det innebär. Det krävs inte mycket fantasi för att lista ut vad som fortlöpande utspelas i cybervärlden på kontorstid. Surfing på en rad tillfälliga k(l)ickar. Det är bara att öppna ett fönster till på dataskärmen för att göra affärer som är angenäma att erfara hur än framtiden blir. Business as usual. Dyrka mammon och bejaka sitt begär, allt i ett. Smidigt. Oklanderligt. Det som inte syns finns inte. Basta!
Bilden av exemplariska familjeförsörjare förtärda av sin otillräcklighet och längtan som gör en harmlös (?) kompromiss mellan att ha sparven i handen och duvan i skogen. Det gäller att skaffa sig orättmättig beundran och yvas över sin falskhet på ett självgott sätt. Cyberspänning som en krydda och så slipper man konfronteras och ta sig ur alla livsfällor man hamnat i. Fiktiva älskogens fröjder och virtuellt könsumgänge mellan två rapporter eller gäspningar på affärsmöten. Mötesplatsen på dataskärmen. Kåtslag efter kåtslag, omgång efter omgång i all hemlighet. Och sen kommer man hem ljuva hem lite trött men behövd, älskvärd och glad. En mega-typ som kramar, tröstar, stödjer, hjälper till, lämnar och hämtar, finns till och pussar bort, bort, bort. Man är bara så bra, lyckad och uppdaterad!
Det heter inte att fuskåka, det heter att sköta sina biljetter rätt så att man alltid kommer dit man ska oskadd, helst i tid! Man tar en enkel till sitt vardagliga liv, där har man redan ställt till det och där det inte finns något återvändo. Tur-retur och dessutom obegränsat antal gånger åt alla håll kan man lugnt använda i cybervärlden. Det går faktiskt att ställa om utan att ställa till det! Allt efter behag. Och aldrig behöva göra något så extremt och omständigt som att gå utanför sina etablerade, socialt accepterade och fastmurade ramar. Att med god min spela sin roll och gotta sig i sitt vattentäta alibi (sic!). Och ändå växer skuldbördan inte bara på banken. Bättre än man är kan man aldrig vara; inte heller sämre för den delen.
Skulle faktiskt kunna tänka mig att delad vårdnad om barn i framtiden kommer smidigt att skötas via internet. Det gäller att hushålla med det dyrbaraste vi (oftast ofrivilligt) har, tid och rum nämligen. Eller att föräldrar med besöksförbud erbjuds möjlighet att träffa sina barn på nätet. Redskap och tekniska finesser är ju redan så välutvecklade och allt detta in real time! Vi lever ju i ett IT-samhälle, det gäller bara att (för)hålla sig till detta! Ta del av liksom.