Veckans snackis
”Veckans snackis” är ”en politiskt obunden moralens väktare” hemmagjord på s-högkvarteret. Dirty campaigning ... tycker synd om människan ...
En intertextuell cyberförtalsorgie på kontorstid med antydningar om (på?) skattebetalarnas bekostnad.
Enligt DN är innehållet dock ”mer på Elitnivå” (jo, de har ju nu fått ”elitism” på hjärnan)
Vad som är fel med trovärdigheten i de publicerade breven (rent stilmässigt) är följande:
I det första brevet ger avsändaren sken att vara en vanlig Svensson vars kompis hantverkare ”avslöjat” för honom att han jobbat svart hos familjen Reinfeldt.
I nästa brevet har han helt plötsligt ”bekräftade uppgifter” om hur den utpekade familjen ordnat svart barnomsorg.
I brev nr. 3 nämner han ”ett envist rykte” om Reinfeldts påstådda extrainkomster.
En ovanligt välinformerad medborgare! Fram med fler såna så att vi kan komma till klarhet, pusta ut och lämna bakom oss den inflammerade ovissheten kring katastrofhanteringen annandagen 2005!
En lustig demokrati har vi med makthavarna som vägrar redogöra för det som är ögonstenen i vårt öppna samhälle, offentlighetsprincipen nämligen.
En exlusiv Perssonursäkt?
→ veni - vidi - nyfiken →
En exlusiv Perssonursäkt?
→ veni - vidi - nyfiken →
Elitlistan
Mustafa Can har upptäckt varmt vatten i sin artikel om Elitlistan (DN 22/2), en exklusivt uteslutande mejlinglista bland ett gäng (själv)utvalda pretentiösa up-to-date-kändisslavar.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=523361&previousRenderType=2En artikel med lösryckt affektladdning. Jag har svårt att tänka mig att Mustafa vill bli känd genom att vädra andras stank. Sensationer av det här slaget tillför inte mycket. Med en annan vinkling hade storyn haft mer essens och hamnat på ett mer givande stilstadium. Mustafa har med andra ord gjort intrång i de "utvaldas" inbördes emotionella avfallshantering. Ett intrång är ett intrång. Genom att peka ut gänget har han själv valt ut och tillskrivit dem större betydelse och makt än de i själva verket har. Därmed har Mustafa sagt mer om sig själv än om sina antagonister. Paradoxallt, va?
Tja, man blir varken förvånad eller upprörd över ”avslöjandet” hur djupt ångesten sitter hos en sluten skara pretentiösa Stureplanpjäser som cybervägen får lite utlopp för sina mörka drifter och dunkla motiv. Har vi inte länge (latent?) odlat genuin nyfikenhet för ”kändisar”? Har vi inte genom just den nyfikenhet legitimerat och existensberättigat alla deras utsvävningar? Det finns något så provinsiellt över huvudstädernas sociala hierarkiska mönster.
Det har alltid funnits och det kommer alltid att finnas ett gäng (själv)utvalda med sina ambitiösa och gigantiska försök att pådyvla oss trend- och kulturmarkörer genom att sätta sig i besittning av tidens värderingar och anda med tolkningsföreträde. Ännu ett vållande till etikens död.
Vem är Alexander Bard förresten? En (nu offentligt utpekad) skvallertant som skiljer sig från myriaden andra mer eller mindre likadana bara genom att ha lyckats köra sitt skvallerrace under ”exklusiva” former. Skvaller är en välbeprövad ventil för de flesta människor, kreti och pleti. Det finns inte många som orkar med att bli träffade av sina egna sanningar. Sådana är mest angelägna om att skvallra. De som hycklar till bristningsgränser är ju alltid beredda att ta avstånd och förkasta den mest utbredda umgängesformen – skvaller. Nolltolerans avseende skvallerdrifter är tyvärr omöjlig. Det är dock fortfarande möjligt att lägga det på en mer harmlös nivå. Elitgänget har sänkt ribban.
Skvaller är ju alltid ett sätt att erkänna hur fångad människan är i sina småskurna lösningar. Ett tillvägagångssätt och förstärkning av människans egotrippar. Det spökar alltid en viss maktlystenhet i det hela. Genom att spegla sig i och ha copyright på andras (påstådda) svagheter lindar människan sin egen otillräcklighet. Man mår bättre när det finns de som är sämre, typ.
Varför ska man över huvud taget (re)agera nu när modifierade sanningar, smutskastning, mörkläggningar och undanflykter blivit legio t o m inom statsförvaltningen?
→ veni - vidi - besviken →
Varför ska man över huvud taget (re)agera nu när modifierade sanningar, smutskastning, mörkläggningar och undanflykter blivit legio t o m inom statsförvaltningen?
På sin höjd kan man ännu en gång konstatera hur moraliska ribban sänks i rasande fart. Att det finns (kända) psykologer bland de utvalda på Elitlistan tyder bara på att formell utbildning inte automatiskt innebär bildning. Varken mer eller mindre.
Det hade varit fullständigt omöjligt för ett gäng att njuta av exklusivitetstecknet och vara ”inne” om det inte hade funnits en massa andra som inte bara är utan också känner sig ”ute”! Tänk hur många som sitter och biter i naglarna och skulle ge allt för att få tillträde och ”äran” att gotta sig och mumsa i sig de senaste uppdates inom skvallervärlden.
Tidens stå-upp-tragik …
→ veni - vidi - besviken →
Betongrövarnas sammansvärjning i KU - del II
Riddargöran, Draken och Väpnaren
Vår landsfader har med allra största sannolikhet suttit och ljugit inför KU ledamöterna och hela folket. Det sägs att han redan har gjort det förut så vid det här läget är han i all sin maktlystna självgodhet van och bekväm med att modifiera sanningen efter behag och behov. Med andra ord, maktfullkomlig och varm i kläderna. Göran är den självkrönte landsfadern utan fadersinstinkter. Säker på att inget och ingen kan fälla honom. En krampaktig partipolitisk kämpe på liv och död. Med ett hänsynslöst fast grepp om inpissade reviren där slentrian för länge sen har vaggat in sig i sin egen självtillräcklighet.
Ett motbjudande förhållningssätt som tydligare än någonsin håller på att falla på sin egen orimlighet. En outhärdlig stank sprider sig genom socialdemokratiska korridorer. En öronbedövande lögn som sätter ur spel all logik, förstånd och tilltro.
Av innerlig respekt för de anhöriga och tsunamioffern måste jag bara djupt beklaga att man över huvud taget hamnat i ett läge där de ansvarigas oetiska sammansvärjning överträffar de sju meter höga flodvågorna som i ett svep tagit många liv och lämnat livslångt lidande för de överlevande. Man mår illa av mycket, mycket mindre än det.
Den skrupulösa uppvisningen i KU där trojkan stoiskt höll varandra om ryggen pekar mot en enda återvändsgränd: SOSSARNA = MAO PARTIET (Mot Alla Odds menar jag)
Vi visste att det inte stod rätt till med de ansvarigas tjänsteutövning annandagen 2005. Men, det är mycket värre än vi trodde.
Danielsson har vi sett och hört. Han förtjänar inget annat än förakt hur ord än föll, faller eller kommer att falla. En nitlott i (o)sanning och ord. Han framkallar ett förakt av det slaget som när man blir äcklad av ens patetiska småskurenhet och kryperi. En figur som gömmer sig bakom pseudoideologiska förevändningar. En utbytbar politisk pjäs, en tafatt klättrare, en rövslickande moralisk dvärg som hamnat i ett glapprum med sig själv och hittar inget kryphåll längre. Varför byter inte Persson honom ut? Eller rättare sagt, varför envisades Persson SÅ länge med att inte göra det? Vad är det för mörkläggning som svetsar de två samman? Nu igen: Danielsson påstår att han pratade med Persson, Persson påstår att han pratat med Danielsson. ”Någon” ljuger. Gubbarnas samvariaton av det mest suspekta slaget.
Riddargöran är inte dummare än att förstå att man SKA göra sig av med sin väpnare för att Makten inte ska tappa ansiktet. Att behålla den komprometterade pjäsen är att spela i händerna på de i borgen. Varför skulle han göra det om det inte varit för att skamfläcken är en gemensam lögn? Nu kommer Danielsson säkert att offras på Görans altare. Och det kommer att bero mer på rättvisans fall än seger. För det finns ingen rättvisa i den här soppan. Det finns bara graverande sensationsjournalistik som gräver upp krognotor och spekulerar i vem Danielsson kopulerar med. Det sorgliga är att just det kommer att fälla honom. Visserligen är det skandalöst när han upprepande gånger druckit champagne och käkat afrodisiaka på världens innekrogar för tusentals skattebetalarnas kronor. Men det är hans lögner inför katastrofkommissionen och KU som ska tynga hans samvete så länge han lever.
Kommer Göran att omdirigera sin väpnare och förvisa honom till Telias styrelserum? Gubben har onekligen mycket att lära sig om telefoni.
Freivalds finns på nåder i svensk politik. Efter att ha haft en (färg)stark utrikesminister har Persson valt en som passar bättre i hans socialdemokratiska patriarkat.
Hennes största fel är inte bara en genuin osympatiskhet och arrogans för det är ju svårt för en att värja sig mot sina brister av den kalibern. Även om den arrogansen säkert har bidragit till hennes passivitet annandagen. Hennes största brist är egentligen den totala avsaknaden av social- och (utrikes)politisk kompetens. Hon är en bluff i politikens värld. En ministerpost är henne övermäktig. Det måste vara ett stor personlig nederlag när ens otillräcklighet hinner ikapp en. En otillräcklighet vars konsekvenser har drabbat många andra.
Därför känns det extra olustigt när hon efter ALLT vågar gå ut och flagrant lägga sig i yttrandefrihetens kärna med sin hemmagjord moralkaka och predikar, tystar ner oss och påminner om ansvar. Hur är det då med hennes ansvar när hon missbrukar sin handlingsfrihet som minister och gör det till en oförsvarbar handlingsförlamning?
Dags att börja stava rätt: socialdemokrati har blivit specialdemokrati!
→ fortsättning följer ... →
→ fortsättning följer ... →
(SPRÄNG)DEGEN
Vilket barmhärtigt straff ”för dem som började missbruka yttrandefriheten för att skända islam” http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_11860951.asp
Jag menar, efter att vi tvingades finna oss i och handskas med obegripligt hot och överrumplande våld som hemsöker oss från fjärran platser så känns den här bakverkskuppen som en lagom civiliserad manifestation av antropologisk … låt säga … missförstånd.
Vilken plötslig och oväntat nådig följd av religiöst grubbel med en farlig ambition och som urartade i aggression med en omisskännlig konnotation! Man blir liksom poetisk av straffets milda implikation.
Wienerbröd får även i fortsättningen plats under solen men är tills vidare portförbjuden under (halv)månen. Skärpt gränskontroll på himlen med en smekning av Profetens rättmätiga Gissel. Och så får den Helige gotta sig lite med sitt senaste (bak)verk. Rätt ska vara rätt! Sötsaken ska framöver spjälkas i strålar av oöverstigliga klyftor. Mums!
Betongrövarnas sammansvärjning i KU - del I
Efter att ha samlat mig efter burktittandet och KU:s förhör känns det som ställt bortom all tvivel: betongen har spruckit och blivit - ah (!) – SÅ skört. Nu tänker jag framförallt på de tre aporna, den ene som inte ser det uppenbara, den andre som inte hör det övertydliga och den tredje som håller bladet för munnen och inte säger det som borde ropas ut. Persson, Freivalds, Danielsson – fast inte nödvändigtvis i den ordningen. Vad har våra tre apor gemensamt? Jo, en lögn som de måste hålla vid liv. Men vilka är mer med?
Hade det inte varit så tragiskt då hade det varit skrattretande att bevittna sossarnas reflexmässiga maktfullkomlighet som drivkraft och förljugenhet inför KU:s ledamöter. Men nu hade vi face to face med en unikt förödande katastrof som drabbat fruktansvärt många. Tsunami. På liv och död. En hjärtesak med andra ord. För hela svenska folket.
Nu har aporna suttit och ljugit inför KU och hela folket. Låter man än en gång den byråkratiska tröga kolossen (för)trycka all vårt sunda förnuft då är det åt helvete med vår demokrati! Eller, låt mig uttrycka det enkelt: om vi sitter fast under sossarnas kollosala betonghäck eller inte genomskådar betongrövarnas sammansvärjning kommer vi inte att märka hur det stinker!
Men det är inte för sent. Tsunamikatastrofen är en hjärtesak som nu fick sitt eget liv trots att man med alla medel gör det till ett skrupulöst partipolitiskt (ut)spel. De ansvariga har knådat vårt tålamod länge och nu jäser det både hos folket och bland övriga sossar. Det skulle förvåna mig om man nu än en gång svalde sossarnas absint.
Det som oftast fäller en som gjort en tabbe är inte tabben i sig utan det man gjort för att undanröja sanningen om sitt handlande. Det är mycket våra apor har att dölja eftersom de har mycket att förlora. Återstår bara att se vilket det blir: rädda sig själv eller rädda partiet? Tyvärr så har de drabbades lidande blivit underordnat partipolitiska undanflykter i allmänhet och den maktpsykologiska defensiven hos sossarna i synnerhet.
Finns det någon i det här landet som lyckades undgå de alarmerande och täta nyhetssändningarna annandagen 2005? Hur (sedvanligt) bakfull man än var så var det bara en sak på allas läppar – tsunami, flodvåg, döda, svenskar, katastrof.
Den onaturliga och överväldigande passiviteten på annandagen hos de ovannämnda är bara SÅ påtaglig. Den kan man inte förklara (bort)! Allt de sa under förhöret är nonsens! Det finns bara en förklaring till den, nu så omtalade, långa startsträckan – annandags baksmälla. Det finns åtminstone en i ”gänget” som får leveranser direkt från källaren.
Persson som annars är nyfiken och aktiv, lägger sig blixtsnabbt i allt och uttalar sig om allt - senast häromdagen lekte han energiminister (vem är energiministern förresten?), hälsovårdsminister (på tal om fågelinfluensan), finansminister (på tal om eventuella räntehöjningen) – vad kan få honom att missa en katastrof av sällan skådat slag? Jo, att han är ur funktion rent fysiskt. Vågade Anitra över huvud taget väcka honom när telefoner började ringa titt som tätt? För, är det inte där det ringer när allt vänds upp och ner under en katastrof?
Låt anta att han VAR ledig och därför inte (formellt, d.v.s. tjänstevägen) informerad. Men den här informationen var av ett annat slag. För det skulle vara naivt att (ens försöka) tro att det åtminstone en och annan släkting eller vän inte försökt ringa för att önska en glad fortsättning och nämna katastrofen! C´mon! Persson måste väl också ha ett privatliv. Han berättade ju för KU att han följde nyheter ”med distans”. I så fall var han säkert den ende på jorden som lyckades med bedriften att behålla distansen när breaking news (han kollade Sky news) avlöste varandra. Vidare berättade han också att han visste att UD skötte sitt. Hur i hela världen visste han det om han inte hade kontakt vare sig med utrikesminister eller någon annan?
Danielsson – nu har vi förstått hur det ligger till med hans minne – är bara en utbytbar pjäs i schackpartiet som Persson spelar med sig själv. Såna har man sett förut. Det är bara otur när de råkar avslöjas. Nu har han målat in sig i ett hörn. Han redovisade för katastrofkommissionen innehållet för sina påstådda samtal som (med irriterande dröjsmål) visade sig vara icke existerande. Varför skall man tro att samtalet med Persson ägde rum över huvud taget? Hade det samtalet ägt rum då hade åtminstone en av de två samtalsparter kommit ihåg vad samtalet exakt handlade om och hur orden föll. Hade han verkligen läst larmrapporten som kom 06:28 då är det logiskt oförsvarbart att dessa två herrar snackade biståndet till Sri Lanka. Frågan: har de två över huvud taget pratat med varandra?
Har Danielsson kanske sökt Persson på telefon men fått beskedet att Göran ringer upp honom sen när han vaknar, när han sover ruset av sig? Vi vet ju alla att Göran är en autokratisk buffel. Quieta non moveré! (väck inte björnen som sover). Danielsson vet detta och vad gör han då? Jo, han gör ingenting! Det är bara Göran som (av)gör.
Persson säger inför KU att han har pratat med Danielsson. Danielsson säger att han pratat med Persson. En av de två ljuger! :)
Freivalds – här bör vi inte glömma att hon sitter där hon sitter på nåder – valde att ta timeout efter att ha varit sysselsatt med ett konsulärt ärende på julafton och juldagen. Kan det må hända ha handlat om de stackars barnen som blev kidnappade av sin egen pappa och som på julafton äntligen anlände till Sverige? Har hon väntat på dem på flygplatsen, följt hem med dem och bakat bullar åt dem? Sällan!
Har Danielsson kanske sökt Persson på telefon men fått beskedet att Göran ringer upp honom sen när han vaknar, när han sover ruset av sig? Vi vet ju alla att Göran är en autokratisk buffel. Quieta non moveré! (väck inte björnen som sover). Danielsson vet detta och vad gör han då? Jo, han gör ingenting! Det är bara Göran som (av)gör.
Persson säger inför KU att han har pratat med Danielsson. Danielsson säger att han pratat med Persson. En av de två ljuger! :)
Freivalds – här bör vi inte glömma att hon sitter där hon sitter på nåder – valde att ta timeout efter att ha varit sysselsatt med ett konsulärt ärende på julafton och juldagen. Kan det må hända ha handlat om de stackars barnen som blev kidnappade av sin egen pappa och som på julafton äntligen anlände till Sverige? Har hon väntat på dem på flygplatsen, följt hem med dem och bakat bullar åt dem? Sällan!
Vidare förklarade Laila till KU att det inte hade förändrat någonting även om hon i sin höga person hade infunnit sig på sin arbetsplats på annandagen, ty hon hade ändå varit ensam där! Och hur visste hon det? Hon hade inte heller haft kontakt med någon. Hon var ju ledig och ägnade sig åt sin försummade familj.
Ett beslut som måste ha fattats tidigt på morgonen på annandagen (hon jobbade ju som duracellkanin med det konsulära ärendet dagen och kvällen innan) vilket visade sig vara ganska omdömeslöst. Tja, minst sagt. Hon har nog också har sökt Persson på telefon men fått samma besked som Danielsson.
Eller (!) ... kan det må hända vara "någonting" grabbarna emellan? Vad döljer de? Vem täcker vem?
Eller (!) ... kan det må hända vara "någonting" grabbarna emellan? Vad döljer de? Vem täcker vem?
Vi lever ju trots allt i ett IT samhälle för Guds skull. Ändå verkar kommunikationen mellan våra statsråd följa djungel-telegrafens-mönster.
Nåväl, hur går det med resten av socialdemokrati? Råkar jag ha rätt när jag tolkar den pinsamt anklagande stämningen som ett tyst erkännande av misstroendeförklaringen bland partikamraterna? Vill ingen ta strid och visa sitt stöd för den helige Göran och hans herravälde? Inte ens sosseblaskor orkar längre med stanken i r****, inte ens de vill längre slicka den tröge kolossen. Det verkar vara svårt att koordinera och (k)analisera den pådyvlade lojaliteten och slick-mentaliteten.
Var är alla dessa underbara medarbetare som jobbat häcken av sig och som både Riddargöran och Draken (läs: Laila) berömde i bästa ordalag? Uppskattningen verkar i alla fall inte vara ömsesidig.
to be continued ...
Lailas harakiri ...
16/2 2006
Den senaste veckan har man kunnat följa KU:s utfrågningar om statsrådens tjänsteutövning i samband med tsunamikatastrofen. Så var det dags för utrikesministern.
Med all respekt för att Laila Freivalds tagit break från sin genuina nyfikenhet för omvärlden annandag Jul 2004 och beslutade sig för att tillbringa sin tid med familjen istället för att hålla sig nyhetsuppdaterad, men man kan ändå inte undgå sin egen nyfikenhet och undra om det fanns en enda familj till i det här landet som kunde låta bli att ta del av den massiva rapporteringen om flodvågskatastrofen, även om man ville? Hon ville markera och inte låta familjen komma i andra hand och drabbas av hennes omfattande arbetsuppgifter som tar mycket tid och energi anspråk. En sund inställning som i alla andra lägen hade varit beundransvärt. Dock icke just den här gången. Hennes familj hade säkert haft förståelse för hennes engagemang i något som hon själv beskrev som en unik händelse för UD och alla andra.
Med facit i handen kan man konstatera att hennes familj säkert blivit mer drabbad av den omfattande medieuppbåd och kritiken hon fick för sin passivitet, inte minst från de drabbades anhöriga. Även om den (kon)sekvensen aldrig kan jämföras med sorg och tragedi som hundratals svenska familjer tvingas leva med resten av sina liv.
→ Dags för ett /s/tiligt dambyte? →
→ Dags för ett /s/tiligt dambyte? →
Cyberk(L)ickar del I
Cyberreality ligger i tiden. En bred talande krönika om människans utveckling, både möjlig och omöjlig att kartlägga. Ett vittnesmål som skriver sig av sig självt genom en rad samspelande mänskliga och tekniska faktorer. Ändå så går man bara på indicier och förundras tomhänt. Ett perpetuum mobile av ständiga uppdateringar. En illusion som färdas kors och tvärs i pixlarnas spår. En värld som håller på att bli (om inte än) en nästan existensberättigande tillvaro. Men en bräcklig sådan där alla seger kan förvandlas till lika många fall. Det är så mycket vi loggar in på och klickar oss fram till nuförtiden. Allt fler ansluter sig till skaran av datoriserade beundrande men föga begrundande pilgrimer på väg till cyberrymden. Allt fler hamnar på cyber-allfarsvägar utan att det märks. Avskärmade framför skärmen tror vi oss ha ensamrätt på varenda klick, varenda kick.
Har det blivit en mänsklig rättighet som utvecklats ur effektivitets- och tillgänglighetsidealet i spetsen? En (del av?) verklighet som överträffar alla andra t.o.m. sig själv. Ett talande mått på våra liv i allmänhet och våra stora som små förehavanden i synnerhet. En skugga som har hunnit i kapp oss, blottar vår längtan och utsatthet. En marknad där allt, tro mig, allt är s(v)äljbart. Cyber(s)år efter cyber(s)år …
Med datorer som verktyg hushåller vi med tid och tillfällen, hittar information, laddar hem filmer och musik, köper och säljer, betalar räkningar, slipper köer, kommunicerar eller söker vänner och kärleken. Tekniken hjälper oss att komprimera makro- till mikroperspektiv, att skapa och skapas genom en enkel uppkoppling. Kan också vara farligt, precis som på en mörk gata mitt i natten där vi inte bara kan bli bestulna på våra pengar utan också berövade våra liv! På sätt och vis. Ändå så handlar det (bara) om att logga in eller ut. Efter behag, på eget bevåg.
Väntar bara på att någon ska gifta sig på nätet och inleda äktenskapet med ett virtuellt ”you may kiss the bride!”. Har det redan hänt kanske? Har någon blivit fälld efter att ha begått äktenskapsbrott på internet? Man kan aldrig bli uppdaterad nog.
Cybersex och webbaserad otrohet är ju redan en väletablerad företeelse. Fast, i smyg. Det går inte att vifta bort det senaste inom den köttsliga lustens umgängesformer. Promiskuitet har fått ett nytt ansikte på kärlekens väderkarta! En ny ingång i lustans bultande värld med gynnsamma förutsättningar för utvecklingen av multiple personality syndromet. Legio. Med själ(v)medicinering och utan att diagnosen spökar ur läkarjournaler. Man får liksom lov att bli ”sjuk” varenda dag utan att behöva bli sjukskriven någonsin. Det kallar jag Vorsprung durch Technik!
En latent fara för många jordiskt etablerade parkonstellationer som sliter med tillvaron och amorterar sina gemensamma liv med allt vad det innebär. Det krävs inte mycket fantasi för att lista ut vad som fortlöpande utspelas i cybervärlden på kontorstid. Surfing på en rad tillfälliga k(l)ickar. Det är bara att öppna ett fönster till på dataskärmen för att göra affärer som är angenäma att erfara hur än framtiden blir. Business as usual. Dyrka mammon och bejaka sitt begär, allt i ett. Smidigt. Oklanderligt. Det som inte syns finns inte. Basta!
Bilden av exemplariska familjeförsörjare förtärda av sin otillräcklighet och längtan som gör en harmlös (?) kompromiss mellan att ha sparven i handen och duvan i skogen. Det gäller att skaffa sig orättmättig beundran och yvas över sin falskhet på ett självgott sätt. Cyberspänning som en krydda och så slipper man konfronteras och ta sig ur alla livsfällor man hamnat i. Fiktiva älskogens fröjder och virtuellt könsumgänge mellan två rapporter eller gäspningar på affärsmöten. Mötesplatsen på dataskärmen. Kåtslag efter kåtslag, omgång efter omgång i all hemlighet. Och sen kommer man hem ljuva hem lite trött men behövd, älskvärd och glad. En mega-typ som kramar, tröstar, stödjer, hjälper till, lämnar och hämtar, finns till och pussar bort, bort, bort. Man är bara så bra, lyckad och uppdaterad!
Det heter inte att fuskåka, det heter att sköta sina biljetter rätt så att man alltid kommer dit man ska oskadd, helst i tid! Man tar en enkel till sitt vardagliga liv, där har man redan ställt till det och där det inte finns något återvändo. Tur-retur och dessutom obegränsat antal gånger åt alla håll kan man lugnt använda i cybervärlden. Det går faktiskt att ställa om utan att ställa till det! Allt efter behag. Och aldrig behöva göra något så extremt och omständigt som att gå utanför sina etablerade, socialt accepterade och fastmurade ramar. Att med god min spela sin roll och gotta sig i sitt vattentäta alibi (sic!). Och ändå växer skuldbördan inte bara på banken. Bättre än man är kan man aldrig vara; inte heller sämre för den delen.
Skulle faktiskt kunna tänka mig att delad vårdnad om barn i framtiden kommer smidigt att skötas via internet. Det gäller att hushålla med det dyrbaraste vi (oftast ofrivilligt) har, tid och rum nämligen. Eller att föräldrar med besöksförbud erbjuds möjlighet att träffa sina barn på nätet. Redskap och tekniska finesser är ju redan så välutvecklade och allt detta in real time! Vi lever ju i ett IT-samhälle, det gäller bara att (för)hålla sig till detta! Ta del av liksom.
Svenska statsförvaltningen i en djup dvala
13/2 2006
KU: s utfrågningar som är i full gång de senaste dagarna avslöjar en sorglig blandning av slentrian och handfallenhet hos Perssons undersåtar i samband med Tsunamitragediet.
När alla andra spänt och med fasa följde nyhetssändningar så var det bara politiska etablissemanget som inget visste.
De utfrågade visade framförallt en undermållig MÄNSKLIG prestation. Alldeles för många minnesluckor hos de handlingsförlamade ansvariga. Pinsamma hänvisningar till ditten och datten. Agerande och samordning verkar ha varit en stor omöjlighet för herrarna som inte ens kan vara överens vem som hade verkställande makt. Eller är kanske just DET som ÄR det omisskännliga tecken på vem är det i det här landet som (miss)brukar makt, vilka som nu tafatt döljs bakom sin vanmakt och vilka som ställde till det istället för att verkställa?
Under det gångna året har man hört röster som påtalat att staten inte kan och inte skall agera Super-Nanny för sina medborgare som befinner sig (i fara) utomlands MEN det argumentet håller inte i en katastrofsituation av sällan skådat slag.
Cheferna, stora som små gjorde inte sitt arbete. Inte ens en bråkdel av sitt arbete. En skrämmande slapphet hos dem som ska axla det stora ansvaret för riket.
Varenda arbetstagare i det här landet förväntas vara en flexibel problemlösare, en stresstålig samarbetsgigant sprudlande av initiativförmåga. Är det andra krav som ställs på dem som söker och får jobb på statsförvaltningen? Att ingen vågade fatta (snabba) beslut! Att ingen fanns på plats! Utrikesdepartementet var bemannat med låga tjänstemän och beslutsfattarna påstås ha ”jobbat” på distans.
Förhoppningsvis kommer KU att dra de korrekta slutsatserna efter förhören. Fast, varenda hederlig medborgare i det här landet vet hur det egentligen ligger till. Det är bara att ta bladet från folkmunnen. Den svenska statsförvaltningen befann sig i en djup dvala. Det handlar om sedvanlig svensk annandags bakfylla som förlamat både kroppen och hjärnceller hos de ansvariga.
Nabila på religiösa allfarsvägar ...
NABILA ABDUL FATAH inleder sin kolumn ”Yttrandefrihet ger inte rätt att kränka” i Metro (14/2) med bl a följande: ”Ända sedan den 11 september 2001 har det varit mer eller mindre accepterat att kränka hela världens muslimer.” http://www.kraftkultur.p2p.nu/index.asp?iSpecial=13
Tja, ett ganska (mag)starkt rop på uppmärksamhet. Man bör se de med en gamles ögon och ta det med en nypa salt!
Tänk om man ser på saken såhär: ända sedan den 11 september har det varit helt uppenbart hur de små extremistiska grupper både hotar och verkställer sina mordiska planer mot resten av världsbefolkningen.
Men man kommer inte någonvart med kontraargument av det slaget. Så jag tänker inte hjälpa Nabila att drunkna på ytan, det klarar hon alldeles utmärkt på egen hand. Fröken Abdul Fatah har en lång väg att gå.
Att jag över huvud taget reagerar beror mest på att jag tycker att sådana här röster ger ansiktet åt en latent konsekvens av vårt multikulturella samhälle. Vad vi tyvärr måste finna oss i och ta oss igenom är just den här sortens (andra)generationens invandrare. Kluvna, halv-sekulariserade personligheter som kämpar (hårt) med sina olika lojaliteter. Jag förstår att mitt uttalande låter hemskt för (tillräckligt) många men jag tycker att det är en naturlig del av integrationsprocessen. Det finns naturligtvis undantag. Fram med fler röster som Dilsa Demirbag Steen!
Ah, upplysning och (själv)insikt åt folket, kreti och pleti!
Jag förstår inte vad var Nabilas poäng med kolumnen? Hör du Nabila? Vad jag förstår istället är att du står och stampar på samma fläck bakom deja-vu-retoriken som är en blandning av retoriska frågor inbakade i ”vi” och ”ni” konceptet. När du uttalar dig åt alla muslimers vägnar och säger att ”vi” måste förstå att bilderna var fruktansvärt förnedrande för ”er” då måste du också vara beredd på att jag följaktligen betraktar ”er” som en homogen grupp som tänker likadant. Tvinga mig inte då att anstränga mig ytterligare och försöka reda ut vilka som är fredsälskande muslimer på defensiv och vilka som är extremister på offensiv.
Och det med förnedring och kränkning har blivit ett mantra de senaste veckorna. Så inne att det har blivit ute! Vilka använder dessa diffusa begrepp som sköld? Jo, alla de som finner sig tillfreds med att tillhöra en klump och som med hjälp av sin upphaussade profet försöker tvinga på resten av mänskligheten sina normer och religiöst regelverk.
Jag tycker att det är mycket mer angeläget för 1,2 miljarder människor (som Nabila nämner) att ta itu med stening till döds, halshuggning, terror, könsstympning, sharialagar och alla andra slags förtryck. Men det är muslimerna själva som måste lösa det. Vi förstår oss säkert inte på det! Var klämmer skon? Vad har Nabila för lösning?
Nabila skriver sedan i samma kolumn ”När muslimer konstant ses som ett problem, tro fan att vi kommer att bli ett problem då.”! Det som till synes kan uppfattas som påtagligt infantilt är egentligen en mycket effektiv taktik för att svartmåla alla andras samveten och tvinga alla andra i en försvarsposition. Vad ska man säga för att per automatik inte bli kallad för rasist? Konsekvensen av Nabilas resonemang är syllogismen att det bara finns muslimer och rasister. Prove me wrong!
När Nabila och andra som går i hennes enkelspår kör sin rollsättning på ett så flagrant sätt, tro fan att jag kommer att bli trött på det offertjafset då!
Yttrandefrihet ÄR helig Nabila, precis som du säger. Bara blotta tanken att du kan skriva dina kolumner utan att mullorna blandas i och censurerar dina ord, dina tankar och din själ skall göra dig glad till bristningsgränser! Och visst, den friheten kräver ansvar precis som alla andra friheter; varken mer eller mindre. Men handlingsfriheten hos mobben som med ihållande fanatism bränt ner, trampat flaggor och krävt avrättningar kräver också ansvar.
Det är viktigt att man först utmanar sitt eget ställningstagande. Annars blir det precis som med Nabilas tafatta inledningen: svart eller vitt. Och det har blivit tillräckligt svart eller vitt i vårt känslomässigt sårbara samhälle. Vår yttrandefrihet har för länge sedan blivit (ins)kränkt. Sen den dagen när rädslan och politisk korrekthet började bestämma över vad vi får säga.
Är du inte glad över att du lever i ett så fantastiskt land som Sverige? Ett land där UD som inte hinner (re)agera i god tid när Tsunamikatastrofen drabbar oss MEN med blixtens hastighet låter sig hönsas av extremisternas (o)uttalad taktik att skräddarsy resten av världen efter sina snäva behov!
Tja, ett ganska (mag)starkt rop på uppmärksamhet. Man bör se de med en gamles ögon och ta det med en nypa salt!
Tänk om man ser på saken såhär: ända sedan den 11 september har det varit helt uppenbart hur de små extremistiska grupper både hotar och verkställer sina mordiska planer mot resten av världsbefolkningen.
Men man kommer inte någonvart med kontraargument av det slaget. Så jag tänker inte hjälpa Nabila att drunkna på ytan, det klarar hon alldeles utmärkt på egen hand. Fröken Abdul Fatah har en lång väg att gå.
Att jag över huvud taget reagerar beror mest på att jag tycker att sådana här röster ger ansiktet åt en latent konsekvens av vårt multikulturella samhälle. Vad vi tyvärr måste finna oss i och ta oss igenom är just den här sortens (andra)generationens invandrare. Kluvna, halv-sekulariserade personligheter som kämpar (hårt) med sina olika lojaliteter. Jag förstår att mitt uttalande låter hemskt för (tillräckligt) många men jag tycker att det är en naturlig del av integrationsprocessen. Det finns naturligtvis undantag. Fram med fler röster som Dilsa Demirbag Steen!
Ah, upplysning och (själv)insikt åt folket, kreti och pleti!
Jag förstår inte vad var Nabilas poäng med kolumnen? Hör du Nabila? Vad jag förstår istället är att du står och stampar på samma fläck bakom deja-vu-retoriken som är en blandning av retoriska frågor inbakade i ”vi” och ”ni” konceptet. När du uttalar dig åt alla muslimers vägnar och säger att ”vi” måste förstå att bilderna var fruktansvärt förnedrande för ”er” då måste du också vara beredd på att jag följaktligen betraktar ”er” som en homogen grupp som tänker likadant. Tvinga mig inte då att anstränga mig ytterligare och försöka reda ut vilka som är fredsälskande muslimer på defensiv och vilka som är extremister på offensiv.
Och det med förnedring och kränkning har blivit ett mantra de senaste veckorna. Så inne att det har blivit ute! Vilka använder dessa diffusa begrepp som sköld? Jo, alla de som finner sig tillfreds med att tillhöra en klump och som med hjälp av sin upphaussade profet försöker tvinga på resten av mänskligheten sina normer och religiöst regelverk.
Jag tycker att det är mycket mer angeläget för 1,2 miljarder människor (som Nabila nämner) att ta itu med stening till döds, halshuggning, terror, könsstympning, sharialagar och alla andra slags förtryck. Men det är muslimerna själva som måste lösa det. Vi förstår oss säkert inte på det! Var klämmer skon? Vad har Nabila för lösning?
Nabila skriver sedan i samma kolumn ”När muslimer konstant ses som ett problem, tro fan att vi kommer att bli ett problem då.”! Det som till synes kan uppfattas som påtagligt infantilt är egentligen en mycket effektiv taktik för att svartmåla alla andras samveten och tvinga alla andra i en försvarsposition. Vad ska man säga för att per automatik inte bli kallad för rasist? Konsekvensen av Nabilas resonemang är syllogismen att det bara finns muslimer och rasister. Prove me wrong!
När Nabila och andra som går i hennes enkelspår kör sin rollsättning på ett så flagrant sätt, tro fan att jag kommer att bli trött på det offertjafset då!
Yttrandefrihet ÄR helig Nabila, precis som du säger. Bara blotta tanken att du kan skriva dina kolumner utan att mullorna blandas i och censurerar dina ord, dina tankar och din själ skall göra dig glad till bristningsgränser! Och visst, den friheten kräver ansvar precis som alla andra friheter; varken mer eller mindre. Men handlingsfriheten hos mobben som med ihållande fanatism bränt ner, trampat flaggor och krävt avrättningar kräver också ansvar.
Det är viktigt att man först utmanar sitt eget ställningstagande. Annars blir det precis som med Nabilas tafatta inledningen: svart eller vitt. Och det har blivit tillräckligt svart eller vitt i vårt känslomässigt sårbara samhälle. Vår yttrandefrihet har för länge sedan blivit (ins)kränkt. Sen den dagen när rädslan och politisk korrekthet började bestämma över vad vi får säga.
Är du inte glad över att du lever i ett så fantastiskt land som Sverige? Ett land där UD som inte hinner (re)agera i god tid när Tsunamikatastrofen drabbar oss MEN med blixtens hastighet låter sig hönsas av extremisternas (o)uttalad taktik att skräddarsy resten av världen efter sina snäva behov!
Muhammedtjafset
Jag blir inte klokare. Jag blir bara besviken på bristen av vett hos de blinda. Hur man än tänker och vad man än säger så är man på randen att stämplas som anti-muslimsk. Vad kan det bero på? Jo, för det första så har jag väntat mig att höra de icke extrema muslimernas röster höjas över det fundamentalistiska vansinnet som ekar ur ”dumburken” (läs: TV:n). Men icke. Så förblir motviljan och hotet från den parten ganska kompakt. I mina ögon i a f. Och säkert i många andras också. Vad är det för dagdrivare som springer runt, trampar på, bränner, hotar och kräver avrättningar?
Jag blir lika illa berörd av trångsynthet vad/vem den än gäller. Hjärntvätt utan sköljmedel är utan undantag lika skrämmande hos Knutby-församlingen, Ku Klux Klan, fotbollshuliganer eller vem det nu må vara.
Let me put it this way, på samma sätt som jag tycker att det är absurt att alla danskar ska drabbas för att en dansk lokaltidning brustit i sitt omdöme så tycker jag att alla muslimer inte skall puttas in i samma fack och (för)dömas som fanatiker.
Det finns säkert en massa inkonsekvenser på båda håll. Jag missar en eller flera poängen kan jag tänka mig. Men ta bara exempelvis uttalandet från den egyptiska ambassadören. Hon ”förstår” att det i en demokrati fungerar så att en statsminister inte får blanda sig i tidningarnas geschäft men hon tycker att han ”ändå” skulle kunna ”försöka påverka”(?) Alla ska försöka påverka och göra sitt bästa i sitt eget hus. Sitt eget hus, har jag skrivit. Statsminister har ingenting med en tidningsredaktion att göra. Jo, visst, nu ska vi pressade till bristningsgränsen tillåta ministerstyre och brott mot grundlagen bara för att gagna de som är onåbara för alla argument. Samtidigt förklarar hon ganska tydligt att regeringarna i muslimska länder har ingenting att göra med massprotester som hon kallar för ”folkets vilja”. Inte ens en liten självkritisk eftertanke från det hållet.
Skulle de fredsälskande muslimska regeringar som enligt den afganistanske presidenten har ”ett hjärta som kan förlåta” inte kunna tänka sig då att försöka påverka massorna i en positiv dialoginriktad anda? Det skulle i alla fall inte vara brott mot deras grundlag. Mot någons, för den delen. Det hela talar för sig självt, hur man tänker och hur långt ifrån ett demokratiskt tänkande man är i de upprörda länderna. Här samlas vi inte i en flock, inte på samma sätt. Att leda ett land är inte detsamma som familjeangelägenhet och svågerpolitik.
Jag förstår inte bojkotten heller. Vad handlar det hela om? Ska man vara helt konsekvent då ska man bojkotta alla biståndspengar som flödar in från alla ”hedniska” länder.
Jag kan mycket väl tänka mig att de flesta som sprang ut på gatorna inte ens har sett de ökända teckningarna av Profeten. Där ligger skillnaden mellan extremister och icke extremister. Och det är den enda skillnaden som är relevant. Tyvärr så framstår skillnaden just nu som diskrepansen mellan muslimer och icke muslimer. Och så får det inte vara i mänsklighetens namn! Den här diskussionen ska föras mellan demokrater och icke demokrater.
Jag har sett teckningarna och fattar verkligen inte poängen med dem. Så jag vill inte försvara publiceringen men ändå tycker jag att den skall vara möjlig. Att den inte tilltalar min eller någon annans smak är en sak. Att någon ska känna sig eller vara hotad till livet p g a dem är en annan, mycket allvarligare sak. Där har man gått över alla gränser.
Och ändå handlar det hela om en genuin mindervärdeskomplex som vi måste höja oss över och hantera därefter.
Tolerans VS Trångsynthet
2006-02-03
Nu är civilisationens emotionella och intellektuella motpoler i full fart. Muhammedteckningarna orsakar moment 22 mellan olika våglängder. Det handlar bl a om olika värderingar. Och det handlar förstås om respekten som skall vara ömsesidig. Är den?
Finns det någon som (för)blir oberörd? Det som nu eskalerar gagnar ingen, minst av alla de muslimer som inte är extrema i sin dyrkan.
Horder som på smutsiga gator gapar, skriker, trampar på våra flaggor, hotar och med våld försöker ta kontroll över vårt - ”de otrognas”- sätt att leva, uttrycka sig och förhålla sig till livet, fyller mig med avsmak. Jag erkänner. Och jag ÄR rädd. Fast inte för att yttra mig fritt. Jag är rädd varje gång jag blir påmind om hur svårt, hur omöjligt, hur hopplöst det är att (be)möta den obevekliga blindheten, den inkonsekventa och icke förhandlingsbara handlingskraften hos i blindo förargade myriader. Men man ska inte räkna upp alla islamisternas smädelser. Det vore att sänka sig. Vad säger man annat än Gud, förlåt dem de vet inte vad de gör. Jo, man måste behålla den nödvändiga distansen och kunna ta det med en klackspark.
Jo, det är amygdala som spökar. Jag känner genuin avsmak för trångsynthet i alla former hos alla människor. Och det är mänskligt. Men det kan också vara farligt. Försöker hålla mig borta. Vad göra? Quieta non moveré (inte väcka björnen som sover)? Hur värjer man sig mot ett frontalangrepp utan innehåll, utan argument? Jag väljer av mitt eget fri vilja och tack vare min intellektuella förmåga att inte springa ut på gatan och spy ut vredens druvor. Jag avstår. Och jag råder till avhållsamhet! Att slå med samma mynt är ingenting annat än att springa militanta islamisternas ärenden.
Jag förstår mig inte på våld och hot som argument. Jag tycker synd om de som känner sig förorättade och kräver upprättelse på det här beklagliga sättet. Det är i mina ögon bara ett omisskännligt signum för massorna som känner djup underlägsenhet och frustration.
Och de där teckningarna? Den enda – i mina ögon - rimliga debatten är debatten om god respektive dålig smak. Man får tycka eller misstycka.
Det här är bl a ett ypperligt tillfälle för alla obundna, fritänkande individer att känna djup tacksamhet för alla underbara möjligheter och hederliga metoder vi har till vårt förfogande i vissa delar av världen! Att kunna pröva saker och ting i sedvanlig juridisk ordning, diskutera, ifrågasätta, argumentera, ha rätt eller fel, lära sig, utvecklas …
För jag skulle kunna räkna upp ett antal argument för och emot islamisternas agerande i en rad frågor. Och jag skulle också behöva motargument. Tyvärr så är de ”fredsälskande och rättrogna” upptagna med att stå på sina barrikader i ett vulgärt hotfullt glissando.
2006-02-04
Jag blir inte klokare. Jag blir bara besviken på bristen av vett hos de blinda. Hur man än tänker och vad man än säger så är man på randen att stämplas som anti-muslimsk. Vad kan det bero på? Jo, för det första så har jag väntat mig att höra de icke extrema muslimernas röster höjas över det fundamentalistiska vansinnet som ekar ur ”dumburken” (läs: TV:n). Men icke. Så förblir motviljan och hotet från den parten ganska kompakt. I mina ögon i a f. Och säkert i många andras också.
Jag blir lika illa berörd av trångsynthet vem den än gäller. Hjärntvätt utan sköljmedel är utan undantag lika skrämmande hos Knutby-församlingen, Ku Klux Klan, fotbollshuliganer eller vem det nu må vara.
Let me put it this way, på samma sätt som jag tycker att det är absurt att alla danskar ska drabbas för att en dansk lokaltidning brustit i sitt omdöme så tycker jag att alla muslimer inte skall puttas in i samma fack och (för)dömas som fanatiker.
Det finns säkert en massa inkonsekvenser på båda håll. Jag missar en eller flera poängen kan jag tänka mig. Men ta bara exempelvis uttalandet från den egyptiska ambassadören. Hon ”förstår” att det i en demokrati fungerar så att en statsminister inte får blanda sig i tidningarnas geschäft men hon tycker att han ”ändå” skulle kunna ”försöka påverka”(?) Alla ska försöka påverka och göra sitt bästa i sitt eget hus.
Jo, visst, nu ska vi pressade till bristningsgränsen tillåta ministerstyre och brott mot grundlagen bara för att gagna de som är onåbara för alla argument. Samtidigt förklarar hon ganska tydligt att regeringarna i muslimska länder har ingenting att göra med massprotester som hon kallar för ”folkets vilja”. Inte ens en liten självkritisk eftertanke från det hållet.
Skulle de fredsälskande muslimska regeringar som enligt den afganistanske presidenten har ”en hjärta som kan förlåta” inte kunna tänka sig då att försöka påverka massorna i en positiv dialoginriktad anda? Det skulle i alla fall inte vara brott mot deras grundlag. Mot någons, för den delen. Det hela talar för sig självt, hur man tänker och hur långt ifrån ett demokratiskt tänkande man är i de upprörda länderna. Här samlas vi inte i en flock, inte på samma sätt. Att leda ett land är inte detsamma som familjeangelägenhet och svågerpolitik.
Jag förstår inte bojkotten heller. Vad handlar det hela om? Ska man vara helt konsekvent då ska man bojkotta alla biståndspengar som flödar in från alla ”hedniska” länder.
Jag kan mycket väl tänka mig att de flesta som sprang ut på gatorna inte ens har sett de ökända teckningarna av Profeten. Där ligger skillnaden mellan extremister och icke extremister. Och det är den enda skillnaden som är relevant. Tyvärr så framstår skillnaden just nu som diskrepansen mellan muslimer och icke muslimer. Och så får det inte vara i mänsklighetens namn!
Jag har sett teckningarna och fattar verkligen inte poängen med dem. Så jag vill inte försvara publiceringen men ändå tycker jag att den skall vara möjlig. Att den inte tilltalar min smak är en sak. Att någon ska känna sig eller vara hotad till livet p g a dem är en annan, mycket allvarligare sak. Där har man gått över alla gränser.
Och ändå handlar det hela om en genuin mindervärdeskomplex som vi måste höja oss över och hantera därefter.
Hello Wor(L)d!
→ Nothing´s gonna change my wor(L)d →
→ Yttrandefrihet är omöjlig att försvara om man legitimerar pådyvlat politisk korrekthet och transparens →
Den här bloggen kommer förhoppningsvis att utmana och omprova sig själv ...
No rules but limits eller no limits but rules ...