Homo_Viators_Cyberwor(L)d

”Om varje sekund av vårt liv måste upprepas ett oändligt antal gånger, naglas vi fast vid evigheten, som Kristus vid korset. Vilken fruktansvärd tanke! I den eviga återkomstens värld tyngs varje gest av ett olidligt ansvar. Det är detta som fick Nietzsche att säga att idén om återkomsten är den tyngsta bördan (das schwerste Gewicht).

Om den eviga återkomsten är den tyngsta bördan, kan våra liv, mot den bakgrunden, framträda i hela sin strålande lätthet.

Men är det verkligen så att tyngden är fruktansvärd och lättheten skön?

Den tyngsta bördan tillintetgör oss, får oss att kröka våra ryggar, pressar oss mot marken. Men i alla tiders kärlekspoesi längtar kvinnan efter manskroppens börda. Den tyngsta bördan är alltså samtidigt bilden av det mest intensiva, mest livsviktiga fullbordande. Ju tyngre bördan, desto närmare jorden sänks våra liv och dessto verkligare och sannare blir det.

Helt utan börda blir människan däremot lättare än luft, hon flyger sin väg, fjärmar sig från jorden och det jordiska varat, hon är bara till hälften verklig och hennes rörelser är lika fria som betydelselösa.

Vad ska man då välja? Tyngden eller lättheten? … En sak är säker. Motsättningen tungt-lätt är den mest gåtfulla och den mest tvetydiga av alla motsättningar.”

ur L´insoutenable légèreté de l´être, Milan Kundera

”Den eviga återkomsten är en gåtfull idé och med den har Nietzsche satt åtskilliga filosofer i bryderi: tänka sig att allt en dag skall upprepas, som vi en gång upplevde det, och fortsätta att upprepas i all oändlighet! Vad innebär denna orimliga myt?

Omvänt säger oss myten om den eviga återkomsten, att livet, som skall försvinna en gång för alla och aldrig återvända, är likt en skugga, att det saknar tyngd, att det är dött på förhand, och vare sig det är fruktansvärt, stort eller storslaget, betyder dess fasa, skönhet eller storslagenhet ingenting. Det är lika lite att fästa sig vid, som något krig mellan två afrikanska trettonhundratalsriken, som inte hade något inflytande på världens gång, också om trehundratusen svarta stupade i obeskrivliga plågor.

Men kommer ett krig mellan två afrikanska trettonhundratalsriken att förändras, om det upprepas ett oräkneligt antal gånger?

Ja, helt säkert: det kommer att förvandlas till ett block, som för alltid skjuter i höjden och dess enfald blir oförlåtlig.

Om den franska revolutionen i evighet skulle upprepas, skulle de franska historikerna vara mindre stolta över Robespierre. Men eftersom de skriver om något som inte återkommer, blir de blodiga åren bara ord, teorier, diskussioner, de blir lättare än en fjäder och skrämmer inte. Det är en milsvid skillnad mellan en Robespierre som framträder en enda gång i historien och en Robespierre som i all evighet kommer tillbaka och hugger halsen av fransmännen.

Låt oss alltså säga att idén om den eviga återkomsten avser ett perspektiv, i vilket tingen står i en annan dager än den som vi är förtrogna med: de framträder utan den förmildrande omständigheten av sin flyktighet. Denna förmildrande omständighet hindrar oss faktiskt att fälla en dom. Hur kan man döma det som bara varar ett ögonblick? Solnedgången sänker allt, även giljotinen, i ljuset av en förgången gyllene tid.

För inte så länge sen kom jag på mig med en närmast otrolig känsla. Jag bläddrade i en bok om Hitler och blev rörd av somliga av hans fotografier: de påminde mig om min barndom. Jag växte upp under kriget: flera medlemmar av min familj dog i nazismens koncentrationsläger; men vad betydde deras död här framför Hitlers fotografi med minnena från en svunnen tid av mitt liv, en tid som aldrig skulle återvända?

... thumbs up ...

... thumbs down ...