Homo_Viators_Cyberwor(L)d

Det var någon som för ett tag sen började beta av ämnet uppfostran. Jag råkade vara med. En samling wanna-be-glamorous citizens som drivna av högfärden som den mest personliga verkande kraft väljer ”rätta” ämnen på utsiktslösa grunder. El puro teatro!

Jag blev instinktivt berörd av det som jag såg i allt som inte syntes … så som jag brukar vara av nästan alla tänkbara begrepp som igår i människosammanhanget … men jag orkade inte inlåta mig på polemiken och redovisa för mina insikters slutmål. Närmare bestämt, jag struntade i att dras in i en diskussion som tjänade inget annat syfte än att vända konvenansens lömska ansikte mot stundens behov. Ett pokeransikte som fyller mig med motviljan och krackelerar inför min skarpa blick. I let out a groan of protest! Jag vägrar. Jag gör aldrig halvdana försök. Då går jag hellre förbi … högklackad. Min veritabla känslocortège följer mig. Det har alltid varit lättare för mig att bekämpa andras motstånd än mitt eget. Tant pis! /kan inte hjälpas/ Men jag klarar mig ändå.  

Hade det varit värt mödan då hade jag gladeligen sköljt ”The Songs of Innocence” över (om)världen … but, why bother? En djup insikt om människans villkor kan ändå aldrig dukas fram som annat än en repa i det blanka sociala ytskiktet där bordsplaceringen bestämmer allt … och inget. Och allt är bara mänskligt. Det bör man inte g(l)ömma. Jag vill inte (för)döma, jag vill hellre förstå. Dagen efter så kryddades min tillvaro av en hemlös slump som jag råkade på hållplatsen. Jag gjorde en människa glad samtidigt som hon gjorde mig levande och det var så upplyftande att jag tackade gudarna för allt som ömsesidighet och mottaglighet heter. Äkta, äkta, äkta … comme-il-faut … my knees go rubbery varje gång när det kommer och berör with no strings no ties … Livet, mitt högblad (!) med alla dina (bi)betydelser, ”jag älskar dig men det angår inte dig” … vi står alltid i fullständig överensstämmelse vad som än händer. Låt mig bara fortsätta år det hållet …

Tja, uppfostran så som den ter sig i praktiken är ingenting annat än artighet on demand … fjäsk, feghet eller hyckleri under förmildrande omständigheter … det är precis vad det är ... en massa bör istället för är. Ett pådyvlat regelverk. En fantasilös piska, en girlang som draperar våra liv, ett teoretiskt redskap som tynger oss som en enorm luftmassa och som (till synes) rättfärdigar alla våra samvetsglapp. Se bara vilka pills som är bästsäljare på apoteket! Ångestdämpande, magsårlindrande, lyckoframkallande och dylika läkemedel. Bara för att Kärnan inte ska få gå bärsärkargång. Det är vad vi civiliserar oss för. Budgetera känslor. Inte våga ha copyright på oss själva. Corpus delicti på vår (sam)tid.

”Hövlighet är som en luftkudde. Även om det inte finns något i den – så dämpar den livets stötar.”

Well, nice try Herr Schopenhauer! Långt förre sin tid måste man erkänna. Nuförtiden konsumerar vi air-bags i tid och otid. Under olika förevändningar. Under olika namn. Med varierande syften och skiftande motiv. Polikliniskt liksom. Det dämpar och lindrar människans bräcklighet. Vill man gärna tro …

P.S. Tack Livet för att du låter mig samla kaprifolens doft … i min egen takt …